Olika uppgifter överförs på biblioteken medan de som lägger ut uppgifterna kammar hem vinsterna.
Tablettrådgivning eller innehåll?
LITTERÄRA, såsom alla kulturella, verks väsen är tudelat och består av innehåll och en publiceringsplattform. Innehållet tolkas genom att man läser tryckta eller elektroniska böcker, tittar på filmer eller lyssnar på musik. Det går inte att göra några tolkningar utan ett fysiskt föremål eller en teknisk anordning där innehållet har lagrats.
I PUBLICERINGSHISTORISKT perspektiv var de tekniska förändringarna till en början tämligen långsamma: pappret och trycktekniken var förhärskande i flera sekler. Den stora omvälvningen kom i början av 1900-talet när bild- och ljudupptagningsmetoderna började utvecklas. Förändringen var dock långsam och konservativ.
FRIDEN rubbades definitivt under den andra hälften av 1900-talet när datatekniken erövrade publiceringen och informationsdistributionen. De tekniska anordningarna och de innehåll som har lagrats i dessa verkar bytas ut och förändras nästan årligen enligt den beroendeframkallande marknadsföringens logik: en gammal apparat duger till ingenting och även om den mot förmodan gör det, går det inte att uppleva den nyaste innehållsproduktionen med denna.
UNDER de tryckta materialens tidevarv var det skolan som lärde ut hur materialen skulle användas; bibliotekens roll var att låna ut material. I och med de snabba tekniska förändringarna har också publiceringsplattformarna – de tekniska anordningarna – börjat utvecklas och förändras så snabbt att man har föreslagit att biblioteken borde lära ut hur dessa ska användas. Under de senaste åren har det talats mycket om medieläskunnighet och undervisningen i färdigheter med anknytning till denna som en av bibliotekets grundläggande uppgifter.
HUR borde vi förhålla oss till kravet på att undervisa om anordningarna och lära ut hur de används? Samtidigt som olika aktörer har börjat flytta över sina serviceuppgifter till nätet har det föreslagits att biblioteken kunde fungera som hembank och skattebyrå för de medborgare som inte har råd att skaffa sig egna anordningar eller nätförbindelser. Externaliseringen följer dagens logik: olika uppgifter överförs på biblioteken medan de som lägger ut uppgifterna kammar hem vinsterna.
I FRÅGA om rådgivningen om hur anordningarna används vore det skäl att komma fram till en tydlig arbetsfördelning, där den som säljer en anordning skulle ge den grundläggande användningsundervisningen medan biblioteket skulle fokusera på hur olika medier används med hjälp av olika tekniker. Anordningarnas och innehållens brokighet börjar vara ett tydligt problem för bibliotekssektorn: resurserna räcker inte längre till för alla anordningar och material. Dessutom verkar den fundamentala lagen i informationsdistributionen fungera alltjämt: de gamla anordningarna och materialen försvinner inte, utan vid sidan av dessa utvecklas ständigt nya sätt att producera och distribuera kulturella material.
EN SÄRSKILD utmaning i den teknikbetonade och snabbt åldrande konsumtionskulturen är att de datatekniska anordningarnas ekologiska fotavtryck fortfarande är relativt stort. År 2010 uppskattade Goeman och Norris att en elektronisk läsapparat konsumerar lika mycket fossila bränslen, vatten och mineraler som 40–50 böcker. De konstaterade vidare att relationstalet för den globala uppvärmningen är 100 och konsekvenserna för människans hälsa något däremellan. Deras slutsats är att den som vill läsa böcker enligt ett så ekologiskt alternativ som möjligt promenerar iväg till det lokala biblioteket.
